Borta bra men hemma bäst!

Nu har jag varit hemma i en vecka och det börjar sjunka in att jag verkligen är hemma. Vi landade på eftermiddagen i onsdags, den 6:e april, utan bagage. Moa, Sussi, Malin och jag fick två av sju väskor när vi landade på Arlanda, de andra fastnade i Johannesburg.

Min mamma, hennes man Håkan, min pojkvän Magnus och mina bröder Jens, Jesper och Mattias kom till Luleå Airport för att hälsa mig välkommen. Vi åkte direkt hem till mamma och Håkans nya lägenhet i centrala Luleå och där bjöds det på riktiga godsaker. Jag åt, åt och åt fram till kl. 22:00 på kvällen, helt sjukt. Det var som att jag aldrig hade sett mat förr och så är ju inte fallet.

Dagen efter vi kom hem hade Moa och jag redovisning i Boden för ODD Fellow Lodgen Cevia 109 och vi skulle vara där sent på kvällen som tur var så Magnus hann sluta jobba och kunde följa med. Det gick hur bra som helst och när vi berättade om vårt arbete fick jag rysningar genom kroppen flera gånger, jag är så stolt över vad vi har lyckats åstadkomma.

I bilen på väg hem från Boden släppte trycket och jag började gråta. Jag trodde att jag skulle börja gråta på flygplatsen när jag såg alla men det var så overkligt att jag 24 timmar tidigare hade stått på Malawisk mark så chocken släppte väl dagen efter. Jag är hemma nu!

Moa, Sussi och Malin tycker att allt är som vanligt här i Sverige men det tycker inte jag. Allt är annorlunda, min familj har flyttat från Öjebyn och det är mycket mer som hänt under tiden jag har varit borta. En sak var faktiskt som vanligt, Magnus lägenhet, skönt!

Innan jag kom tillbaka till Sverige var jag orolig över hur det skulle bli med jobb, kommer jag vara arbetslös och pank hela året eller? Lyckligtvis löste det sig, jag fick samma sommarjobb som jag hade förra året och jag kommer även vara timvikarie fram tills semesterperioden börjar.

Nu börjar eller fortsätter livet i Sverige, det var underbart att få möjlighet att åka som volontär till Malawi och jag vill tillbaka, dock om något år när jag har pengar och förhoppningsvis en utbildning i fickan.

Sista veckan i Namiyango...

Nu är det exakt en vecka tills jag står på svensk mark, vad tiden har gått fort! Vi kom hem till Namiyango igår kväll och det var verkligen underbart att träffa min värdfamilj igen. Jag kommer verkligen att sakna dem. Som på morgonen kom ”lillsyrran” Yonkie in på mitt rum och frågade på chichewa vars jag har hållit hus och Uncle Sam berättade att barnen har frågat efter mig under tiden jag har varit borta. Det var roligt att höra, det värmer i hjärtat.

Vi har skrivit en ”att göra-lista” för de sista dagarna och det börjar med att Moa fyller 22 år imorgon så vi ska gå på stan på förmiddagen och äta tårta med hennes värdfamilj på eftermiddagen. På fredag ska vi gymma, sen till BAHASI för att se hur det går där och efter det, sola. Lördag förmiddag ska vi tvätta, packa, sola och på kvällen ska vi äta middag ute. Söndagen är inte planerad för det kan ju komma upp något i sista minuten som behöver fixas innan hemresan.

Vi åker till Lilongwe på måndag morgon och på tisdag startar resan tillbaka till Sverige. På eftermiddagen på onsdag får jag se min älskade familj igen. Det har varit jobbigt att vara ifrån er men att ha tillbringat nästan 8 månader i Afrika har varit den bästa upplevelsen jag någonsin varit med om. Det är en resa jag aldrig kommer att glömma.

We're back!

Packat och klara,
Vart ska vi fara,
Zambia å Tanzania, väntar för oss.
Blåband och träsmak,
Vi är inte så kräsna,
Drömmar blir sanna, nu kastar vi loss!

Hipp hurra!
För här kommer volontärerna,
Studsa fram igenom Afrika,
Vem vet vad vi hittar på?

Krockar med bussar,
Lejon som sussar.
Blöta vid fallen, safari i svett.
Spanar på Kili,
Blir bruna på stranden.
Försäljarna stinker, dom grejar vi lätt!

En liten sammanfattning på hur vi har haft det under resan. Det blev inte riktigt som planerat men det blev ändå bra. I Zambia var vi en vecka. Där såg och duschade vi vid Victoriafallen och var bla med om en busskrock. Vi åkte sen tåg till Tanzania som tog 3 dagar.

I Tanzania såg vi Kilimanjaro, for på safari och glassade på Zanzibar. Det var häftigt att fara på safari för att alla djuren var så nära jeepen men samtidigt kändes det konstigt att de inte blev rädda, det var lite som att vara på zoo. Vi tillbringade sen en vecka på Zanzibar vilket var helt underbart. Bada i Indiska oceanen, check. Där åt vi också kycklinginälvor med god aptit, det var verkligen gott! (Bättre än hos familjen)

Jag skulle vilja fara till Tanzania igen om människorna där lär sig att bli ärligare. Vi fick uppleva att folk snackade skit bakom ryggen på oss, blev lurade på pengar m.m. Vi åkte förresten inte runt med min vän från Sverige, vi träffade honom inte ens… Vi tre brudar fixade ändå allt själva trots att vi inte talar Swahili.

Tack Sussi och Mossi, det har gått 28 dagar men det känns som en vecka.

Zambia and Tanzania, here we come!

Det var en otroligt bra dag igår, en känslosam dag. På eftermiddagen var Moa, Youjoung och jag var med på en MBC-shooting (tv-inspelning) tillsammans med våra japanska vänner. Moa och jag höll dock på att komma försent och missa inspelningen för att vi klev av minibussen vid fel MBC-hus. Programmet kommer kanske upp på Youtube om vi har tur, hoppas!

På kvällen hade AYISE anordnat en ”farewell dinner” för oss, Susanna, Malin, Moa och mig. Middagen ägde rum i en ”fancy looking-lodge” men det tog tid förutan tid att ta sig dit. AYISE skulle ordna transport klockan 18:30 från kontoret till lodgen men bilen kom strax före kl. 20:00. Jag hade så dåligt samvete för att Isaac, the Director of BAHASI, kom i tid men så var vi tvungen att vänta i 1,5h på att transporten skulle komma och så rymdes han inte i bilen när vi skulle åka, då är det illa alltså! Han kom naturligtvis fram tillslut men den där transporten kunde AYISE ha fixat på ett bättre sätt.

Under middagen höll bland annat Moas värdpappa tal, min värdpappa, Isaac från BAHASI och Moa och jag. Moa och jag fick höra så många fina ord om oss och när min värdpappa höll tal började jag gråta. Det var så fint, han berättade att han var riktigt stolt över oss, både när det gäller att ”överleva” i en afrikansk värdfamilj och det vi lyckats att göra för BAHASI.

Idag har jag packat hela dagen och även gråtit en skvätt, vi börjar ju resa imorgonbitti. Jag har fjärilar i magen men jag vet att det kommer att bli bra med allt. Det här är mest troligt det sista ni hör från mig på 4 veckor. Ni kan fortfarande skicka meddelanden till mitt malawiska mobilnummer.

Magnus, mamma och pappa ni behöver inte oroa er, allt kommer att gå bra!

Puss och kram

Rundresandet

På söndag åker Moa, Susanna och jag till Malawis huvudstad, Lilongwe, för att fixa visum till Zambia. På tisdagsmorgonen sätter vi oss på bussen till Lusaka, Zambias huvudstad. Vi kommer att stanna ungefär en vecka i Zambia för att vi vill bara se Victoriafallen. Om allt går som planerat kommer vi fram till Tanzanias huvudstad, Dar Es Salaam, den 10:e mars. Det är mycket mer vi vill se i Tanzania så vi återvänder till Malawi i slutet av mars. Moa skulle vilja fira sin födelsedag här i Namiyango och det tycker jag är en bra idé.
Förhoppningsvis kan vi åka tåg från Zambia till Tanzania och i guideboken står det att man kan se giraffer under resan, det hade ju varit häftigt. Vi vill se berget Kilimanjaro, åka på safari i Ngorongoro och simma med delfiner på Zanzibar.

Vi kommer att åka runt i min vän Elsons bil, han är från Tanzania men bor numer i Sverige och vi har turen att han är på besök där nu. Det känns mycket bekvämare att åka bil istället för buss och det är mer säkert också. Vi kommer att dela på bensinkostnaderna och försöka att bo så billigt som möjligt.

Något jag är lite orolig över är maten… Jag blir sur och grinig om jag äter och sover dåligt och det är inte snällt att utsätta mina vänner för det. Hoppas bara att de finns mycket frukt efter vägen som vi kan köpa och äta som mellanmål.

People I will miss

Igår for vi än en gång till Carlsberg för att få dricka gratis öl och det var min tredje gång. Vi var ett stort gäng, AYISE – och JICA volontärer (japanerna) och som vanligt hade vi tagit med snacks som vi åt medan vi drack, drack och drack. Det var riktigt trevligt!

Jag har tänkt mycket på hemfärden när det gäller alla nyfunna vänner som jag kanske aldrig någonsin mer kommer att träffa i mitt liv. Det känns jobbigt, tråkigt och ledsamt. Visst har jag saknat min familj i Sverige mycket mer än vad jag kommer att sakna mina vänner från andra delar av världen men ändå, det känns som ett tryck över bröstet.

På eftermiddagen for Moa, jag och så följde Anna Klara med till våra indiska vänner. De ville bjuda oss på middag innan vi börjar vår rundresa. Vi hade tänkt ta med en massa fika men genom att vi hade varit på bryggeriet hann vi inte baka innan. Vi tog istället med oss ingredienser och bakade Hallongrottor hos dem. Vi gav de också två chokladkakor, hårdbröd och informationsblad om och från Sverige.

Middagen var smakrik och jag kunde inte sluta att äta. Det var så gott och vilken skillnad det är alltså, de använder kryddor istället för olja, tomat och lök. Efter maten, fikat och någon rensa-kroppen-blandning som jag fick smaka, skjutsade de hem oss. De släppte av mig sist och då passade jag på att tacka de än en gång för allt de gjort för BAHASI, Moa och mig. Jag berättade också att jag kommer att sakna de och att jag är glad att jag fick möjlighet att lära känna så fina människor.

Official opening of the school building

Det var en alldeles för solig och varm dag och jag är nästan säker på att någon fick solsting. Det var ändå en underbar ceremoni och det mesta gick som planerat, det var däremot lite tråkigt att inte alla inbjudna gäster kom. Själva ceremonin skulle börja klockan 09:00 och sluta vid 11-tiden men den enda som var i tid var Moas värdpappa. Han skulle ge en öppnings – och avslutnings bön och kände väl att han borde föregå med ett gått exempel, komma i tid är ju inte malawiers starka sida.

Jag blev intervjuad av två olika radiokanaler samt av MBC, vilket är den malawiska tv-kanalen. De skulle sända reportagen i början av veckan och om de gjorde det, missade jag det tyvärr. Det hade varit intressant att se om de tog med när Moa och jag höll vårt tacktal. Det var nämligen på både engelska och chichewa och publiken jublade när de hörde att vi försökte tala deras språk.

Jag kände mig så fantastiskt stolt över vad vi har lyckats med. På deras signpost står PeaceWorks Sweden skrivet och vi, Moa och jag har lyckats att färdigställa en otroligt bra skolbyggnad. Barnen kan nu vistas i en bra miljö så kan det bli bättre? Den här upplevelsen kommer jag aldrig att glömma. Det har varit så lärorikt och jag har äntligen förverkligat min dröm, jag har arbetat som volontär i Malawi, Afrika, i 6 månader.

Fullt upp i helgen

Jag tror att den här helgen kommer att bli riktigt bra. Ikväll ska Moa, Anna Klara, Youjoung och jag på fest med japanerna och imorgon på förmiddagen ska vi till BAHASI för att delta i "the Official opening" (som jag nämnt tidigare) och på kvällen ska vi ha fest på AYISE med en hel del kamrater; japaner, malawier, indier, greker med mera. Söndagens schema är än så länge oplanerat, tror jag, men det känns ganska skönt faktiskt för då kanske jag kan umgås med min familj lite extra eller så kan Susanna, Moa och jag planera lite mer inför vår kommande rundresa.

Om en stund ska Moa och jag leta upp några snickare och höra hur mycket de tar betalt för att göra barnstolar i trä. Just nu är det 106 barn som går på BAHASI:s förskola men vi vet att det kan kosta K1000 per stol och så mycket bidragspengar har vi inte kvar. Vi har kanske råd att köpa 30-35 stycken, visserligen är det bättre än ingenting. Önska oss lycka till, hade vi varit malawier hade vi bett till Gud men nu ber vi till er, höhö!

Kram kram

Jag saknar mina älskade familjer väldigt mycket!

Aladdin och pepparkakor!

Det har hänt mycket sedan jag bloggade sist. Förra veckan hade vi färgproblem men det löste sig som tur var och imorgon är nog byggnaden helt färdigmålad. Moa och jag har inte gjort så mycket BAHASI-arbete i veckan för att hon blev sjuk i måndags och mår fortfarande dåligt, dessa diarréer!

I lördags hade jag anordnat en filmkväll hos mig så Moa och jag bakade en chili-kladdkaka och gjorde fruktsallad, det var gudomligt! De som kom var Anna Klara, Moa, Alumbeni och Gibson från Moas värdfamilj och alla från min familj. Volontärerna på AYISE kom inte för att de hade redan planerat att fara och festa.

Igår gjorde jag middag hemma, köttfärspaj, ris och tzatziki, till efterrätt blev det Aladdin-choklad och pepparkakor. Det var otroligt gott och självklart tog jag för mycket mat men det var värt smärtan. Chokladen gick verkligen hem, tack än en gång Magnus och Eva för allt ni skickade!

På lördag kommer vi ha ”Official opening of the school block” och viktiga personer står skrivna på gästlistan, hoppas de kommer. Bilder och mer info om veckan kommer senare.

Nu är det endast 11 dagar kvar som jag kommer att bo hos min värdfamilj och det börjar kännas. Jag kommer framförallt att sakna min ”syster” och ”huspojke” väldigt mycket. Det är totalt 49 dagar kvar tills jag är hemma i Luleå. Det känns ännu mer må jag säga.

Ain't no smiling faces!

Igår blev jag så arg att jag nästan började gråta och BAHASI var orsaken. Det var nämligen så att min värdpappa, the Director of AYISE, ställde upp och hjälpte oss att handla resten av färgen vi behöver för att måla skolan. När vi lämnade färgen på BAHASI förklarade vi att all färg som vi redan har borde vara där innan lunch för att målarna skulle börja med den färgen samt en man hade sagt att han kunde hjälpa oss att mixa vår vita färg för att få den ”cream white”. När ”mixar-mannen” kom fanns inte den vita färgen där. Han hade offrat sin lunch för att hjälpa oss och så gör inte de på BAHASI sin del av överenskommelsen.

Nu var det så att både min värdpappa, som är otroligt upptagen med sitt jobb, och ”mixar-mannen” hade ställt upp för att hjälpa oss och trots att varken Moa eller jag hade gjort något fel fick vi dåligt samvete. Det känns som att de inte uppskattar vår hjälp och att de tar för givet att vi löser allt.

Vi har ingen motivation att hjälpa BAHASI något mer om de inte förbättrar sig. Det är inte första gången som något sådant händer men den här gången var fler inblandade. Vi fick även höra att färgen de har förvarat i sina hem är borta så, VAR FAN ÄR FÄRGEN!? Är den borta får de se till att köpa ny färg!

  

Såhär såg skolbyggnaden ut igår på förmiddagen. Målarna har beräknat att hela byggnaden
kommer att vara färdigmålad på lördag eller söndag, om färgen kommer fram...